Dannemora genom 500 år




Text och bild hämtat ur Sven Rydberg skrift om "DANNEMORA genom 500 år", från 1981.




Dannemora gamla centrum

Utsikt över det gamla Dannemora centrum från lavens topp. I förgrunden
gruvkontoret. Till vänster klockstapeln och en skymt av utsiktspaveljongen
vid Storrymningens rand. I fonden Nordschaktslaven från 1903.


[ Begynnelsen ] [ Dannemorajärnet får världsrykte ] [ Gruvdriften ] [ Kampen mot vattnet ]
[ Produktionen ] [ Ögonvittnen ] [ Delägarna ] [ De senaste årens brytning ] [ Källor ]

[ Vykort ] [ Andra Länkar ]

Begynnelsen
"Vi böra icke anse bergen såsom ojämnheter, hvilka händelsevis blifvit på jordens yta placerade och utan afsikt att förskafa oss någon nyttig verkan. Alldeles icke! De öfverhopa oss med dagliga välgärningar. - Bergen gifva jordklotet styrka och stadga såsom ben i en kropp. De försköna världen och skaffa en angenäm omvexling. De lämna skygd mot kalla väder. - De hysa uti sina gömmor mångfaldiga skatter och i deras rämnor alstras ofta de dyrbaraste stenar. Bergen äro således ett alldeles nödvändigt stycke af skapelsen."

Dessa tänkvärda åsikter uttalades av J Fischerström under rubriken Berg i ett uppslagsverk, Nya Svenska Dictionnairen, som utkom under 1780-talet.

Huruvida något "berg" i Dannemora någonsin lämnat nämnvärt skydd mot kalla väder må väl lämnas därhän. Däremot stämmer avgjort Fischerströms utsago om de mångfaldiga skatterna. För dem har Dannemora med rätta prisats under århundraden.

När fyndigheten upptäcktes och vad man egentligen ursprungligen bröt är inte alldeles klart. Det finns spår efter mycket gammal bergshantering i norra Uppland, och det anses numera möjligt att brytning under inflytande av internationella kontakter kan ha börjat bedrivas åtskilligt tidigare än man förut antagit. Kanske redan långt före år 1000.

Denna brytning måste emellertid i så fall ha skett i utomordentligt blygsam skala. Några spår efter medeltida bergsbruksorganisation föreligger inte i trakten.

Ett bergsbruk av sådan omfattning att det lämnat spår efter sig i skriftliga källor började i Dannemora först mot slutet av 1400-talet, då en silverfyndighet upptäcktes i trakten. År 1481 meddelas att Sten Sture d ä och riksens råd till ärkebiskopsstolen överlåtit en fjärdedel av det silverberg i Films socken som nyligen upptäckts. Visserligen talas det i dokumentet väl om silver, bly och koppar men inte ett ord om järn, men det är dock tvivels utan Dannemora det gäller. Tanken på silverutvinning dök för övrigt upp även senare, även om företaget denna gång blev kortlivat.

Dokumenten från denna tid är överhuvud taget sparsamma. Nästa gång vi får höra om Dannemora - 1532 - visar det sig att bergsbruket är i full gång. Det är en inflyttad tysk, Joachim Piper, som har fått förnyelse på äldre privilegier och som har lagt ner stora kostnader på att bryta malm i Dannemora för att utvinna olika metaller, däribland järn.

Hans insatser blev emellertid av tillfällig art. Bara något decennium senare träder andra, mäktigare och mera kapitalstarka krafter in på scenen, beredda att "anfange det järnberg uti Dannemora". Det var 1545. Då bildades ett bolag - i sitt slag det första i Sverige - för brytning av malmen och dess smältning i närbelägna hyttor. Bolaget var svensk-tyskt och organiserades med 86 andelar. Konungen själv, Gustav Vasa, reserverade härav åtta för egen räkning, de övriga fördelades på ett dussintal personer.

Ledare för företaget var en lübeckare, Staffan Sasse, en man med ett skäligen brokigt förflutet - han lär bl a ha varit kaparkapten. Sasse var affärsman och skötte försäljningen. Platschef i Dannemora blev en annan tysk, Joachim Möller.

Det förefaller som om de tyska intressenterna i första hand tänkt sig exportera tackjärn från Dannemora - det fanns vid mitten av 1500-talet två hyttor vid gruvan, åtminstone en av dem sannolikt i Österby och dessutom en i Vattholma - men kungen lyckades med lämpliga medel övertyga dem om att tackjämstillverkningen borde kompletteras med framställning också av smidbart järn.

Smedjorna byggdes i nära anslutning till hyttorna. Vid denna tid fanns det gott om skog i trakten. Bruksgrundandet i norra Uppland innebar ofta kolonisation av hittills nästan öde marker. Skogen räckte för både hyttdrift och smide.

Den vanliga produkten var ännu osmundsjärn men Gustav Vasa verkade energiskt för ökad framställning av det kvalitetsmässigt mera avancerade och därför bättre betalda stångjärnet.

Bolagets historia blev kort. Redan efter ett par år var det konkursmässigt och övertogs utan ceremonier helt av konungen. Verksamheten växte därefter, långsamt men säkert. Strax efter mitten av 1500-talet låg den sammanlagda tillverkningen vid bruken sannolikt på omkring 15 ton om året.

Redan bolagsmännen hade arbetat för att införskaffa yrkesskickliga arbetare, främst från Tyskland. En av delägarna, Påvel Bysseskytte, värvade sålunda ett antal smeder, vilka vid de två äldsta Dannemoraverken, Österby och Vattholma, bedrev s k rännverkssmide, en metod varigenom smidbart järn framställdes direkt ur malmen. Denna verksamhet upphörde emellertid redan efter några få decennier.

Dannemorajärnet får världsrykte
Redan den bekante Georg Agricola, som kallats mineralogiens och metallurgiens fader, kände till fyndigheten i Norduppland. Omnämnandet är märkligt, eftersom det förekommer i en skrift (Om gamla och nya metaller), tryckt redan 1546, en tidpunkt då, som vi sett, brytningen ännu var ganska blygsam.

Större omfattning fick verksamheten mot slutet av seklet. Då hade utom de två äldsta bruken även Forsmark, Ortala och Lövsta anlagts. På 1610-talet kom sedan Västland och Gimo. I de allra flesta fallen var det fråga om kronobruk. Anläggningarna var i och för sig primitiva, men de låg väl samlade och flera av dem var inriktade på vad som efter den tidens mått måste betecknas som stordrift.

Den klassiska glansåldern randades något decennium senare ungefär samtidigt som det krigiska svenska stormaktsväldet började växa fram. Sammanhanget är uppenbart och ofta omskrivet.

Sverige var i behov av kapital och teknik från länder som nått längre i utvecklingen. Bådadera erbjöds dem av en rad skickliga holländska affärsmän. I mycket kom dessa att sätta sin prägel på svenskt näringsliv för lång tid framåt, men ingenstädes mera genomgripande än i den norduppländska bergslagen.

Samtidigt ändrade statsmakten i merkantilismens anda sin inställning till ägandeförhållandet vid bruken. Man fann att det sannolikt var bättre att arrendera ut eller sälja dem snarare än att driva dem i egen regi.

Denna utveckling tog sin början med 1620-talets ingång. Ortala blev det första bruk som arrenderades ut. Sedan följde Österby, Lövsta, Forsmark och ytterligare fyra bruk. Avgörande för den fortsatta, gynnsamma utvecklingen var Louis De Geers inträde på scenen. Det var fr o m 1626 som han på allvar började intressera sig för trakten. Det året fick han genom sin medhjälpare Willem de Besche arrenden på de tre viktigaste Dannemoraverken - Österby, Gimo och Lövsta vilka han sedermera köpte. Bland andra utlänningar kan nämnas Henrik Lemmens, som bl a anlade Hillebola och Ullfors, Wellam Wervier med Strömsberg och Västland och Petter Rochet, som var delägare bl a i Forsmark. Bland svenska bruksgrundare, som spelade en betydande roll under epoken, bör främst framhållas Claes Depken Anckarström med Älfkarleö och Söderfors och Anders Larsson Höök med Gysinge.

De nya enheterna blev ofta betydligt större än vad som hittills varit vanligt i Sverige. Medan en ordinär tysksmedja på 1640-talet producerade knappt 100 ton om året, tillverkades vid De Geers bruk omkring 900 ton. Följden blev att de 18 norduppländska bruken vid denna tid hade nästan lika stor sammanlagd produktion som Västmanlands 52. En förutsättning för denna stordrift var den nya tekniken som tillämpades av yrkesmän, som holländarna införskrivit, förhyttning i de "fransöske" masugnarna och vallonsmidet. Den första vallonsmedjan skall ha inrättats vid Österby 1627 eller 1628 av en viss Mathias De Geer, en släkting till Louis.

Snart gick Dannemorajärnets rykte över världen. Järn av Dannemoramalm, Öregrundsjärn som det kallades, fick en obestridd rangställning bland svenska järnsorter. Inte minst i England kom man snabbt underfund med att det hammarräckta vallonstångjärnet överträffade allt annat material såsom ämnesjärn för stål till verktyg, vapen, fjädrar och andra högt kvalificerade ändamål. Det har med starka skäl hävdats att Dannemorajärnet var den grund, på vilken stålstaden Sheffield växte upp och fick sitt världsrykte.

Under det följande seklet låg Lövsta, det främsta Dannemoraverket, inte bara i spetsen ur kvalitetssynpunkt, då det gällde svenskt stångjärn, det var också landets kvantitativt största järnverk.

Det har påpekats att det på grund av vallonsmidets enastående berömmelse förelegat en tendens att överskatta dess roll jämfört med det vanliga tysksmidets. I själva verket svarade Öregrundsjärnet under 1700-talet inte för mer än drygt 10 % av landets totala järnexport. Däremot var det avsevärt mycket högre betalt. Järnet med Lövstas stämpel betingade dubbla priset jämfört med vanligt järn, kanske det högsta på något stångjärn överhuvud taget.

Ett exempel på Dannemorajärnets höga kvalitet är den roll det spelade vid degelstålprocessens uppfinning på 1730- och 1740-talen. Dess berömde upphovsman, Benjamin Huntsman, byggde sin metod helt på det svenska vallonjärnet. Det är under sådana förhållanden knappast förvånande, att man i Sheffield gjorde ansträngningar att skaffa sig kontroll över hela produktionen från Dannemoraverken. I början på 1800-talet var engelsmännens inflytande som störst. Den viktigaste rollen spelade ett handelshus i Hull, Joseph Sykes & Co. Under några år infördes t o m ordet SYKES som bistämpel på järn från bruken Lövsta, Österby, Gimo och Rånäs. Någon längre varaktighet fick dock inte detta förhållande.

Dannemora (akvarell från 1800). - "Detta var det viktigaste målet för vår utflykt. I och för sig var det såvitt vi kunde se bara en eländig by, men den är berömd på grund av sin gruva, som, en ligt vad som sägs, ger det bästa järnet i Europa A. Lamotte, Voyage dans le nord de I'Europe. (1813).


När järnmalmen från Dannemora i litteraturen beskrivits som ovanligt ren har man främst syftat på dess utomordentligt låga halt av fosfor, en särskilt tidigare ovärderlig fördel. Malmen är dessutom kalkig och något manganförande. Detta med kalkhalten har sedan gammalt tillhört fördelarna, eftersom det gjort godsets gång i hyttan lättare. Den var "engående", behövde ingen tillsats. Manganhalten var också något positivt; den bidrog till slutproduktens seghet och hårdhet. Malmens järnhalt är annars i och för sig inte anmärkningsvärt hög, omkring eller strax under 50 %. Det finns även sulfidmalmer; zinkblände, svavelkis och magnetkis.

Gruvdriften
Förändringarna i ägoförhållande beträffande bruken medförde till en början inga konsekvenser för gruvan. Den förblev en kronans egendom. Brytningen skedde i primitiva och tillfälliga former. Det var fråga om en säsongsysselsättning av samma art som vedhuggning och kolning. Drängarna arbetade med enkla verktyg i grunda skärpningar. Först under 1600-talets första decennier fick hanteringen någon omfattning att tala om. Förtjänsten härav tillkom en gruvfogde vid namn Påvel Humble. På hans initiativ skall ett flertal nya gruvhål ha upptagits - bl a Djupgruvan och Pumpgruvan - alla med förträfflig malm. I ett uttalande från 1660-talet säges Humble rent av vara den förste som börjat bryta järnmalm i Dannemora. Ett undantag gjordes för "den gamla konungsgruvan", som dock vid Humbles ankomst skulle ha legat öde.

Under de följande decennierna växte anspråken på malm snabbt. Men gruvan kunde tydligen väl motsvara de nya kraven. 1640 omtalas att gruvan förde god malm och att det inte fanns någon risk att den skulle tryta.


Den mest bekanta framställningen av Dannemora
gruva i gången tid är J.F. Martins bild från
omkring år 1800.

Samma år vidtogs åtgärder för att fördela fyndigheten på de olika intressenterna, det var vid denna tid fråga om 12 olika brytningsberättigade bruk. Detta innebar emellertid inte att kronan frånsade sig rätt till omfördelning av tillgångarna. Sådana skedde i själva verket årligen vid bergstinget, där kronans bergmästare ledde förhandlingarna. Ännu var fältet sett från vår tids synpunkt av blygsamt omfång.

På 1650-talet redovisas fyra större gruvor, samtliga i Mellanfältet, av vilka den djupaste skall ha varit drygt 60 meter. Kronans anspråk på att ytterst få bestämma över driften och fördelningen av arbetsrummen kvarstod oförändrat fram till 1723. Detta år utfärdades emellertid en gruvstadga, som befäste de olika intressenternas rätt. Även fortsättningsvis skedde emellertid modifikationer i brytningsordningen. Först 1775 blev ägandeförhållandena definitivt fastlagda.

Även arbetsformerna var komplicerade. De olika bruken hade visserligen rätt att hämta malm ur gruvorna i fältet efter den fastställda kvoten, men själva brytningen bedrevs av privata gruvfogdar, som anlitats av de olika intressenterna. En kronans gruvfogde skulle svara för driftens samordning.

De privata fogdarna var inte särskilt planmässiga i sitt arbete. Var och en tänkte i första hand på sin huvudman, bröt den renaste malmgången och lämnade gråberget till förfång för den nästkommande. Även arbetskraften växlade. De gruvarbetare som så småningom stadigvarande slog sig ner vid berget var inte fast anställda utan lät sig lejas som det bäst passade dem själva. Bestämdare anställningsvillkor för drängarna och en mera planmässig brytning inträdde dock från och med 1677. Det var fortfarande fråga om ett förhållandevis ringa antal människor. Kring sekelskiftet 1700 fanns det omkring ett sextiotal arbetare vid Dannemora. De bodde i ett tämligen slumartat samhälle vid gruvan. De hade säkert själva uppfört sina enkla hus och lagt dem i en oregelbunden klunga nära arbetsplatsen. I allt rörde det sig kanske om 200 personer på orten. Utom de heltidsarbetande strängarna fanns det arbetsfolk att tillgå också från byarna kring malmfältet.

Det måste ha varit liv och rörelse på gruvbacken. Säkert kunde det vintertid samtidigt finnas över hundratalet slädar där som skulle hämta malm. Även vedleveranserna var omfattande. Liksom på andra håll, t ex i Falun, lockade det rörliga livet skaror av löst folk till orten, inte minst öl- och brännvinsförsäljare och andra handelsmän. Det klagades på att främlingarna störde arbetets lugna gång.

Till de förhållanden som framtvingade en bättre samordning i driften hörde vedanskaffningen. Redan på 1580-talet lades under "Dannemora bergsbruk - som då omfattade såväl gruvan som Österby och Forsmark - betydande landområden. Den ränta fogden erhöll från distriktet utgick till väsentlig del i form av kol, ved och körslor. det blev med tiden fråga om en ganska vidlyftig apparat. För bruken tedde det sig sannolikt som ett större problem att få fram tillräckligt med bränsle än att klara malmförsörjningen.

Vid Dannemora övergav man inte den utomordentligt bränslekrävande tillmakningsmetoden - det behövdes i genomsnitt fem kubikmeter ved per ton bruten malm - förrän en god bit in på 1700-talet. Skälet var här liksom i Falu Gruva att man var rädd att de våldsamma sprängningarna skulle komma berget att rasa. Dessutom beräknades det att krut skulle bli dyrare än ved. På 1730-talet började man dock på allvar gå in för den nya metoden.

Vid den tiden hade gruvan blivit ett verkligt stort företag, som järngruva den största i landet. Brytningen skedde på allt större djup, att vara participant medförde därmed allt större kapitalutlägg. Kraven på en effektiv administration växte.

Kampen mot vattnet
Framför allt var det emellertid de ständiga bekymren att hålla gruvan läns som fordrade samfällda ansträngningar.

Malmfältet i Dannemora är ju beläget intill en sjö och de obetydliga nivåskillnaderna i trakten gjorde att gruvhålen redan på mycket ringa djup blev vattensjuka.

De första bergsmännen synes ha bidragit till att göra situationen svårbemästrad genom att oförsiktigt nog stjälpa stora mängder avfall från gruvdriften i sjön.

Efter att under 1600-talet ha försökt att hjälpa sig fram med vatten- och vinddrivna pumpar beslöt man mot seklets slut att bygga en påldamm mellan gruvorna och varphögarna som låg utmed stranden. Arbetet var av för den tiden mycket stor omfattning, sannolikt utan motstycke i dåtidens Sverige. Kostnaderna för grävnings- och upprensningsarbetena utdebiterades på delägarna i proportion till deras malmfångst. Detta blev första ursprunget till den gemensamma organisation som kallades Gamla Allmänna Bergslagen och som sedan existerade in på 1900-talet.

Kampen mot det påträngande vattnet var emellertid fortfarande ojämn och med tanke på den flacka terrängen, som gjorde det omöjligt att utvinna vattenkraft av större omfattning på rimligt avstånd, var det logiskt att Dannemora skulle bli den första plats i Sverige, där man försökte sig på att utnyttja en ångmaskin.

I stenhuset till höger var på sin tid Triewalds "eld- och luftmaskin",
färdig 1728, inrymd. Huset är det enda i sitt slag, som finns bevarat.


Mårten Triewalds bekanta skapelse, den s k eld- och luftmaskinen efter engelsmannen Thomas Newcomens modell, var inte bara en av de första ångmaskinerna utanför England, utan också den största som dittills konstruerats. Den skulle klara både pumpning och uppfodring.

Med de gladaste förväntningar sattes maskinen igång 1728 och visst fungerade den, men alls inte till beställarnas belåtenhet. Det visade sig att vissa delar var för svaga för det ryckiga arbetssättet. Det blev ständiga driftsavbrott. Efter sex år upphörde verksamheten, sedan delägarna definitivt förlorat tålamodet. En långdragen process öppnades mot konstruktören.

Man kan fråga vad som var skälet till misslyckandet. I England var Newcomens maskiner vid denna tid redan talrika vid gruvorna och fungerade effektivt. Triewalds sakkunskap kan knappast ifrågasättas. En forskare som grundligt satt sig in i ämnet, Svante Lundqvist, menar att Dannemoramaskinens svagheter inte var större än vad som var att vänta, då i och för sig beprövad teknik flyttades till ett nytt land, som var beroende av andra konstruktionsmaterial än de tidigare använda, och där driften skulle handhas av oskolad personal. Han menar att misslyckandet är en parallell till vad som i dag händer när västerländsk teknik skall tillämpas i U-länder.

Under alla förhållanden har Triewalds maskin gett Dannemora en plats i teknikhistorien. Huset som en gång hyste maskinen står ännu kvar, något annat sådant finns inte bevarat vare sig i England eller på kontinenten. Ännu märkligare: Lindqvist har återvunnit och identifierat Triewalds ursprungliga ritningar, ett i sitt slag helt enastående fynd.

Vid mitten av 1700-talet försöktes en ny utväg att komma tillrätta med vattenproblem. För dryga kostnader sänktes då gruvsjön genom uppmuddring och bortsprängning av två fall vid Vattholma. I samband härmed förstördes en masugn och en såg för bruket på platsen, liksom också en kvarn och en såg för Uppsala Akademi. Även om kostnaderna för arbetet och skadeersättningarna blev ytterst kännbara - de utgår fortfarande - och resultatet ändå inte tillfullo motsvarade förväntningarna - sjön sänktes bara en dryg meter blev dock lättnaden avsevärd. År 1772 byggde man en ränna för att avleda läckvatten från pumpanordningarna och 1781 beslöts det att man skulle bygga en ny och större damm av sten och murbruk bakom den gamla påldammen.

Detta kunde dock inte hindra att en katastrof inträffade i samband med en ovanligt häftig vårflod 1795, då vattnet bröt igenom dammen och strömmade ner i gruvorna, som dränktes till 50 meters höjd över bottennivån. Först 1815 var läget åter normalt, gruvorna länspumpade och nya murverk uppförda.

I samband med detta arbete installerades 1805 en ny ångmaskin på tio hästkrafter, den första i Sverige av Boulton & Watts system. Ledare för arbetet var den bekante Samuel Owen.

Produktionen
Hur omfattande var då brytningen i gruvan? - Enligt en rätt nyligen publicerad undersökning skulle brytningen vid mitten av 1600-talet inte ha kommit upp till 10.000 ton per år, medan den vid sekelskiftet 1700 skulle ha rört sig omkring 18.000 ton. Detta var en mycket hög siffra för dåtida förhållanden. Under hundraårsperioden 1770-1870 låg produktionen mellan 15.000 och 20.000 ton med en tendens till ökning mot periodens slut.

En verkligt dramatisk produktionsstegring inträffade på 1870-talet, vilken ledde till att brytningen mot decenniets slut i genomsnitt låg dubbelt så högt som vid dess början eller vid drygt 40.000 ton om året. man hade nu i betydande utsträckning satt igång export av tackjärn av Dannemoramalm, bl a från Österby.

Motiv från Dannemora 1890. I förgrunden en gruvborrare. Till höger dåvarande kassören vid gruvan Nordlander. Oljemålning av Axel Jungstedt.


Ögonvittnen
Dannemoras ställning gjorde det till ett nästan obligatoriskt resemål för gästande utlänningar. Vi äger också en imponerande rad av vittnesbörd om vilket intryck gruvdistriktet "detta Sveriges Peru", som flera resenärer kallar det ~ gjort på resande främlingar alltifrån den vittfarande Seigneur A. de la Motraye, som besökte vårt land under det stora nordiska krigets slutskede 1715-1720.

I allt torde omkring femtio resande författare före 1900 i tryck ha berättat om sina intryck från Dannemora.

Vanligen är det utsikten över Storrymningen och eventuellt en färd ner i det djupa dagbrottet som utgör det centrala i skildringen.

Redan de la Motraye rapporterar om en nedstigning, som han gjorde "i en sorts lädersäck, fäst vid en kedja", som i sin tur var fäst vid en tross. - "l detta mörka och rökiga Plutos rike, som upplyses blott av en eld, som man där tänder för att lättare kunna spränga klippan, möter man - berättar han - fler kvinnor än män, sysselsatta med att bränna och sönderslå malmen och lasta den i uppfordringsverkets korgar." För övrigt är Dannemora den största och rikaste järngruva, som hittills upptäckts i Sverige, konstaterar författaren lakoniskt.

En av de mest sakkunniga utlänningar som redovisat sina intryck från Dannemora är den franske metallurgen Gabriel Jars, som besökte svenska järnverk och gruvor 1769. Dannemora räknar han som ett av de främsta bergverken i Europa. Han beskriver noga gruvornas topografi och framhåller, att Dannemora har den största dagöppning han sett, om man undantar Stora Stöten i Falun. han redogör för malmens kvalitet och för arbetsförhållandena - bl a uppger han att mellan 270 och 280 personer, 'män, kvinnor och flickor", arbetade i gruvorna. Däremot ger han inte mycket rum åt mera personliga intryck. mest tycks han ha blivit imponerad av det storartade oväsen som uppstod, när veden för eldsättningarna störtades ner i gruvan.

En mera turistbetonad besökare var N. Wraxal som kom till Dannemora 1774.

Så här berättar han om sina intryck från gruvan: "Malmen grävs inte fram som i tenn- eller kolgruvorna som vi har i England utan slits loss med hjälp av krut. Detta sker varje dag vid middagstid och är det våldsammaste och förskräckligaste skådespel man kan tänka sig". - kanske studerade Wraxall skådespelet från Jungfrugruvans rand strax söder om Storrymningen. Det hade i varje fall varit värt att rekommendera, ty enligt vad som står att läsa i en resehandbok, som kom ut några decennier senare, "genljuda i denna grufva grufveskotten äfvensom arbetarnas borrslag särdeles skönt; den är ock den bästa plats för anställandet af sång och hornmusik, hvartill den vid solenna tillfällen begagnas." Wraxall för sin del känner en skräckblandad förtjusning, då han under skjutningarna skådar ner i djupet samtidigt som jorden skakar som av ett underjordiskt åskslag och stenar flyger upp ur hålet. Trots att han inte kan skönja någon botten på dagbrottet beslutar han sig för att våga en nerfärd. Något annat färdmedel än en tunna avsedd för tre personer finns inte. Man försöker få honom att avstå från företaget, men han står fast, även om han måste erkänna att han känner sig en smula orolig, när han finner sig svävande mellan himmel och jord med endast ett rep att lita till. Efter en stund återvinner han emellertid, försäkrar han, "rimlig fattning". Nedfärden tog enligt vad han uppger nästan nio minuter.

Åsynen av landskapet på gruvans botten var fruktansvärd och storartad, berättar Wraxall. Dagsljuset trängde knappast ner till dessa underjordiska grottor. Han såg arbetare sysselsatta med borrning, uppklättrade på utskjutande stockar och han förvånades över deras obekymrade säkerhet på så livsfarliga arbetsplatser med endast djupa hål och kantiga klippor att ta emot dem, om de skulle tappa fotfästet. Han noterar också att fastän vädret uppe i dagen var varmt (besöket ägde rum i början av juni) så var klipporna täckta av snö och is och kylan stark som på vintern.

Att nedfarten i Dannemora gruvor kunde te sig nog så äventyrlig framgår
av denna gouache från år 1830, målad av konstnären JF. Julin.


Det är tydligt att hans förskräckelse tar överhanden över hans beundran. Att vara livstidsfånge här nere tycker han skulle vara det fruktansvärdaste tänkbara straff. - Avslutningsvis uppger han att 1.300 personer arbetade i gruvorna och att deras betalning bara var en daler kopparmynt om dagen.

Då var den ändå betydligt högre än hundra år tidigare, då månadslönen satts till 16 daler med en arbetstid som började kl 5 på morgonen och slutade kl 5 på kvällen jämte en entimmes ledighet för vardera frukost och middag. (Mulna dagar var det emellertid inte möjligt att hålla reda på tiden, då det fram till 1680 bara fanns en solvisare vid gruvan.) Dessutom hade man fjorton fridagar under höbärgningssäsongen.

Det bör emellertid ihågkommas att arbetarna under denna epok inte bara hade kontantlön utan också förmånen att kunna köpa en rad förnödenheter till nedsatt pris. Jämförda med t ex arbetarna vid bruken hade dock otvivelaktigt gruvfolket ganska dåliga arbetsvillkor.

Uppgifterna om antalet anställda vid gruvorna varierar avsevärt. En fransman, A Lamotte, vars resebrev är daterat 1807, uppger att maximalt 400 personer arbetade i gruvorna. Han noterar för övrigt med förvåning hur de kvinnliga arbetarna begagnade tiden under nedfärden i gruvan till flitigt stickande, lika tryggt som om de suttit i hemmets lugna vrå. - Andra resenärer berättar om den lätta skamsenhet de känt, när de jämfört sin egen oro inför nedstigningen i gruvan med arbetarnas sorglösa sätt att umgås med samma och större faror.

Uppenbart är att nästan alla resenärer efter besöket i Dannemora kände att de upplevt något helt extraordinärt. Miljön hade här, för att citera ännu en besökare, J T James, blivit formad på ett sätt som snarare tydde på en naturkatastrof än på mänskligt arbete. När H C Andersen på 1850talet reste i Sverige läste han i sin resehandbok, att gruvorna i Dannemora var "de älsta, största och rikaste i Sverige, de bästa i Europa" och hade "nio och sjuttio öppningar. Visst var Dannemora värt ett besök!

Norra änden av den berömda dagöppningen, Storrymningen, i Dannemora. Fotot är från 1927.


Delägarna
Det har tidigare framhållits att ägoförhållandena vid Dannemora liksom vid så många andra svenska gruvor har varit skiftande och svåröverskådliga. Över 30 olika bruk jämte en del underlydande masugnar har under längre eller kortare perioder hämtat sin råvara från Dannemora.

Driften var starkt decentraliserad. Ett femtiotal olika fyndigheter bearbetades under kortare eller längre tid. I regel fanns flera participanter i varje gruva, vilka fick bryta efter varandra i tur och ordning under en period, som motsvarade vars och ens andel.

Det gick långsamt med arbetets samordning. År 1734 skaffade sig tre av bruken gemensam kassör vid gruvan, som skulle handha avlöningarna. Men det tog i det närmaste 40 år innan en gemensam kassör fick hand om hela bergslagens räkenskaper.

Vid mitten av 1700-talet räknade man femton intressenter i gruvan, av vilka Lövsta var störst med rätt till en femtedel av malmen eller 6.200 lass, följt av Forsmark, Strömsbergsverken, Österby, Älfkarleö och Gimo, medan norrlandsbruken Iggesund och Ljusne var de två minsta med ungefär en tiondel av Lövstas kvot. Även Söderfors och Gysinge förekommer i förteckningen.

Under 1800-talet var delägarna 12 eller 13. Då bröts fyra gruvor i norra fältet, 13 i Mellanfältet och tre i det södra. Vid seklets mitt var de fortfarande lika många.

År 1918 såg listan ut så här:


Gimo-Österby, Lövsta 50%
Strömsberg 13%
Söderfors 16%
Harg 9%
Ljusne 2%
Iggesund 10%

Detta delägarskap bestod emellertid i sin tur av att vederbörande företag hade andelar av skiftande storlek i ett femtiotal enkla gruvbolag, som stod för själva driften. Anrikningsverket i Dannemora tillhörde ett särskilt bolag med det traditionsrika namnet Gamla Allmänna Bergslagen, där delägarna också ingick med olika stora andelar. En gruvchef i ett av delägarföretagen skrev 1924 att det "torde - vara berättigat säga, att Dannemora i alla tider varit ett monstrum i avseende på invecklade äganderätts- och förvaltningsförhållanden".

Först 1937 kom en bättre tingens ordning till stånd i och med att förvaltningen av gruvorna överläts till ett särskilt bolag, AB Dannemora Gruvor. I detta hade Fagersta såsom arvtagare till bl a Gimos och Österbys gamla intressen den största andelen. Denna ökades ytterligare under de följande åren genom att Fagersta förvärvade Hargs och Ljusne-Woxna AB:s aktier. Därmed stod Fagersta som ägare av närmare 70 % av företaget. Stora Kopparberg,.som köpt Söderfors och Strömsberg, stod för ungefär 25 %. Återstoden ägdes av Iggesund. År 1974 köpte Stora Kopparberg ut meddelägarna. När sedan SSAB Svenskt Stål organiserades övergick Dannemora i detta företags ägo 1978.

De senare årens brytning
Ända fram mot sekelskiftet 1900 förblev Dannemora landets främsta järngruva. Brytningen rörde sig då omkring 50.000 ton om året. Tio år tidigare hade den legat på omkring 60.000 ton.

ram till och med första världskriget kunde produktionen hållas uppe i ungefär denna omfattning. Därefter kom stora svårigheter att vinna avsättning för malmen. Av de gamla norduppländska bruken hade de flesta måst läggas ner och exportmarknaden var svag. En långvarig strejk med början 1927 medförde att driften upphörde. Därpå följde depressionen, som innebar fortsatt stillestånd. Man nöjde sig med att avveckla det stora malmlager, som byggts upp. Det kom att ta åtskilliga år. Först 1935 återupptogs brytningen i full utsträckning.

Nu gick huvuddelen av gruvans produktion på export. Hamnen i Hargshamn byggdes ut. Verksamheten vid gruvan blev intensiv.

Gruvlaven i Dannemora stod färdig 1952. Den är 7O meterhög och sammanbyggd med sovrings- och anrikningsverk. Till vänster i förgrunden gruvstugan.


Under krigsåren började diskussioner om en utbyggnad av Dannemora. 1946 fattades beslut om att ett nytt centralschakt skulle sänkas och att nytt sovringsverk och anrikningsverk skulle uppföras. Man befann sig nu i inledningsfasen till en högkonjunktur för järnmalm. Det tog tid innan beslutet blev förverkligat. Efter vissa omdispositioner stod de nya anläggningarna färdiga 1955 och medförde att produktionen kunde bli i det närmaste tre gånger större än tidigare. Dannemora hävdade sig väl i en hårdnande konjunktur. I början av 1960talet låg årsproduktionen på drygt 600.000 ton färdigprodukter.

Under 1970-talets senare del har produktionen inte oväntat gått ner. År 1978 hade man dock fortfarande en brytning på omkring en miljon ton råmalm och en produktion av sammantaget 550.000 ton styckemalm, mull och anrikningsgods. En väsentlig del går fortfarande på export.

Källor
Dannemora har behandlats i ett flertal skrifter av Carl Sahlin. Utförligast skildras gruvan i Dannemora grufvor a J Wahlund, 1879. Andra verk av intresse är bl a:
B Boethius, Gruvornas, hyttornas och hamnarnas folk, 1951.
J 0 Carlberg, Historiskt sammandrag om svenska bergverkens uppkomst och utveckling, 1879.
E W Dahlgren, De uppländska bruken Österby, Forsmark, Leufsta och Gimo under äldsta tider (Med Hammare och Fackla 1), 1928.
Gösta A Eriksson, Dannemora och Öregrundsjämet, 1960.
Svante Lindqvist, The impact of the Introduction of Steam Engine Technology on the Society of Dannemora Mines, 1977.
E Söderlund m fl, Fagerstabrukens Historia, 1957-1959.




VYKORT FRÅN DANNEMORA GRUVA


Klicka för att förstora Bondgruvan
Klicka för att förstora Södra gruvfältet
Klicka för att förstora Örners hiss

Klicka för att förstora
Storrymningen
omkring 1900




POLETTER FRÅN DANNEMORA GRUVA


Klicka för att förstora
Klicka för att förstora
Klicka för att förstora
Klicka för att förstora
Klicka för att förstora
Klicka för att förstora
DE GEER
De Geersgruvan

DJUP
Djupgruvan

DJUP SWAG
Djupgruvan

JUMF I
Jungfrugruvan

JUMF II
Jungfrugruvan

KAPT
Kaptensgruvan

Klicka för att förstora
Klicka för att förstora
Klicka för att förstora
Klicka för att förstora
Klicka för att förstora
Klicka för att förstora
Klicka för att förstora
MASK II
Machingruvan

MASK SWAG
Machingruvan

S SILF
Södra
Silfbergsgruvan
S SILF Keis
Södra
Silfbergsgruvan
SJÖ
Sjögruvan

STORR P
Storrymningen

ÖDES
Ödesgruvan

Klicka för att förstora
Vågpoletter, komplett



LÄNKAR OM DANNEMORA

Vallonbruken i Uppland.


Åter till Vår Släkthistoria.


Copyright © Håkan Bergström, uppdaterad 2010-08-01