vid bruken i Alsters socken, Värmlands län

[ Brukets uppgift ] [ Smedens ställning ] [ Livet i smedjan ] [ Lön för mödan ] [ Spriten ] Brukets uppgift Ett järnbruk, eller som det ofta hette »hammare», hade till uppgift att förädla det vid Bergslagshyttorna tillverkade tackjärnet till stång- och knippjärn samt svartsmide och spik m.m., och ägde därför vissa rättigheter eller privilegier, dels på att tillverka en viss kvantitet av resp. produkt och dels att tillförsäkra sig om kol inom viss trakt samt äganderätten till bestämt område av rinnande vatten. Smedens ställning Själva ansågo de sig nog stå ett steg högre på samhällets rangskala än den övriga allmogen; och egendomligt nog utgjorde också i allmänhet faddrarne vid dopförättningar hos smedsmästarfamiljerna representanter ur överklassen. En äldre författare vill dock anse detta uteslutande som en strävan dåvarande herremannaklass, att vilja föregå sina underlydande med goda föredömmen i ödmjukhet. Någon högre allmänbildning förefanns knappast. I hemmen kunde nödtorftigt finnas en katekes, en psalmbok, och kanhända någon postilla, men då det vanligen var klent med läskunnigheten, voro dessa av föga nytta. Brukssmedernas dialekt, åtminstone hos de äldre, var egenartad, förrådande den utländska härstamningen. Anletsdragen voro hårda och skarpt framträdande och blicken, vanligen som en följd av dövheten, något frånvarande. Till lynnet var de godmodiga, pålitliga samt hjälpsamma och i allmänhet även, trots alla vidrigheter, vid ljus och lätt sinnesstämning. En stångjärnssmeds karaktäristiska figur igenkändes lätt redan på avstånd. Genom den ställning han nödgades intaga i och med hanterandet av stängerna vid hammaren blevo benen inåtböjda och ryggen krum, på grund varav också armarna, med de stora, seniga händerna tog sig oproportionerligt långt ut. Genom det evinnerliga dånet från vattenhjul och fors, slamret från blåsmaskinerna och hammarens genomtränande slag förstördes också rätt snart hörseln. En hammarsmed var vanligen redan vid 40 år kroppsligt angripen och vid 50 år försliten och förstörd till alla delar, vilket ju inte alls är att undra på, då han nödgades föra ett så naturstridigt levnadssätt. Även spiksmeden blev genom sin tvungna ställning under arbetet ryggbruten, och vanligen hade han också en och annan finger stympad, liksom mer eller mindre skarpt framträdande ärr efter läkta skador. Läkare brydde sig ingen om. Kunde ej kroppsliga skador och krankheter hävas och lindras med kamfer och brännvin, malört och brännvin, millefolium eller peppar i brännvin, så fick det bli döden. Enahanda åsikter förefunnos även bland allmogen i gemen. Ingen var hågad för några klemigheter. Barnen fingo leka utomhus i det fria alla årstider, och tunnt och uselt klädda som de ständigt var, blev de även ifrån början härdade och skickade att möta det mödosamma kropps- och själsnedbrytande liv som förestod dem. En förrättning, som vanligen tilldelades någon för egentligt arbete oförmögen, lemmalytt person vid bruket, var natt- eller eldvakttjänsten. Eldvakten hade att, under de nattimmar arbetet vid bruket vilade, tillse det ej någon antändning inträffade i de slagg- och gnistgenompyrda smedjelokalerna. Och för kontrollens skull måste han i regel för varje timme invid kontoret, där bokhållarne vanligen sovo, tuta i ett slags horn eller fur. Livet i smedjan För stångjärnssmederna var arbetstiden 12 timmar om dagen, och 13'/2 timmar för spiksmederna, vilka vanligen nödgades börja arbetet redan kl. 4 på morgonen och hålla ut till kl. 9 på kvällen för att hinna fullborda dagsbetinget. Dräkten bestod oföränderligen av mössa, lång, grov skjorta, förskinn, jämte strumpor och träskor, vilken lätta habit inte förbättrades ens vid den våldsammaste vinterkyla. Genompyrda av sot och smuts, vistades smederna vanligen ej något i familjen under veckans lopp utan intogo sina tarvliga måltider i smedjan och sovo, antingen i härden eller på en knippe halm i »smekuja» eller »labbhi», ett smutsigt krypin utan fönster strax bredvid, som uppvärmdes med inlagda glödande slaggklumpar. Atmosfären var här ohygglig, stinkande av hudsvett och salt, och en, åtminstone först på kvällen, brännhet temperatur. Lön för mödan Med avseende på förtjänsten hade stångjärnssmederna det mest drägligt. Mästersmeden hade att själv underhålla mästersven och koldräng och erhöll vanligen i avlöning, enligt nuvarande mynt (1921), omkring 60 kr till s. k. »slaktpängar» jämte 6 tunnor råg och 12 tunnor havre. Spik- och knippsmederna hade för sig och sina biträden »huvdaren» och »tennbäraren» ej mera än omkring 40 kr i slaktpängar, och då även mästers familj skulle draga sig fram härmed, inses lätt, hur det skulle vara. Mästarna tilläts ju äga ett eget potatisland, annars hade det väl inte varit möjligt, att ens under de tarvligaste villkor kunna vidmakthålla livet hos sig själv och den oftast stora familjen. För att upprätthålla en viss sparsamhet ägde också varje mästare ett bestämt parti järn och kol till förfogande vilket, arbetat med omtanke, kunde lämna mer eller mindre »överkoj» och »överjärn» vid årsräkningen. Detta måste nu vid vite hembjudas bruksägaren, men som avlöningen var ytterligt knapp bedrevs mycket underslev härvidlag. Såväl smederna som befolkningen i övrigt var djupt sjunkna i dryckenskap, och överallt brändes det, vadan detta överjärn mestadels bortbyttes till bönderna mot brännvin i vederlag. Upptäcktes nu detta, av ett oriktigt system främmande tjuveri, blev det avstraffning medelst prygel inne på kontoret. Profossen var vanligen äldste bokhållaren, men brukspatronen själv höll sig ej heller för god att utföra denna nesliga syssla. Äldre personer berättar ännu (1921) mången dråplig historia från sådana för vederbörande kontorsherrar mer eller mindre svart misslyckade exekutioner, då någon med oanat väldiga kroppskrafter utrustad syndare skulle slita spö. Arbetarnes allmänna nödläge jämte det stora beroende, i vilket de genom hopade skulder till sina arbetschefer oftast blivit snärjda, förorsakade dock, att de olycklige i de flesta fall lydigt fogade sig i alla vidrigheter. Tredskades den brottsliga blev det, barbariskt nog, avdrag på det förut så ringa och knappa månadsuttaget eller också omedelbart avsked och vräkning och detta var nära nog liktydigt med familjens undergång. För att bättre driva arbetet, erhöllo spiksmederna i betalning för överarbeten s. k. »smidesbrännvin». Dessa hade nämligen ett visst antal spik att tillverka i veckan, och orkade de däremot ej upp till detta bestämda antal, blev det stryk. Spriten Och dryckenskapen, denna mänsklighetens smygande ödeläggare, bidrog i hög grad att, jämte svält, umbäranden och ett förslitande arbete, skyndsamt föra honom mot undergången. Vanligen blev det lunginflammationen, som slutligen krävde de brutna kropparnas redan underminerade motståndskraft. Den mogna ungdomens enda förströelse var brännvinet och det själlösa glammet i kamratkretsen. Visst besökte de äldre kyrkan på söndagen, men det skedde vanligen i syftemål att förskaffa sig mera brännvin. Man gick helt enkelt in till en bekant brännare efter kyrkvägen, betingade sig ett stop brännvin mot löfte, att säljaren nästa dag exempelvis i ett dike å viss plats i all hemlighet fick avhämta ett antal spik som vederlag. Så förnöttes sabbaten i fylleri och ett förvildas leverne tills det blev tid att återvända hem och sova de tyngysta ruset av sig en stund innan arbetet i smedjan tog vid. Text är hämtad ur boken "Alster från äldre och nyare tid" av Albin Zernander, 1977. Åter till Forsnäs Bruk. FÖRENINGEN FÖR SMEDSLÄKTSFORSKNING. Åter till Vår Släkthistoria. Copyright © Håkan Bergström, uppdaterad 2000-04-26